Åter en väsendtlig näring för länets kustbygd är Sjöfart, i några orter förenad med skeppsbyggeri, och öfverallt gynnad af det naturliga läget, med långt inskjutande vikar, djupa ehuru invecklade farleder, skyddade af de yttre skären från hafvets svåraste sjögång. Gräsö, Wäddö, Wätö och Rådmansö socknar stå i dessa näringar högst, Södertörns skärgård kanske lägst. Mest byggas och brukas skonertar, galeaser, och mindre båtar, af 5, 10, 20 läster och deröfver, till transport af ved, hö o. a. till Stockholm; samtliga jernbruken i Roslagen, och tvenne inom Upsala län hafva här egna båtar, som föra deras effekter från egna lastplatser, hvaraf en vid Ortalaviken för Ortala, en vid Skärsta för Schebo, en vid Hargboviken för Harg, Husbacka vid Östhammars-fjärden för Gimo, och tvenne vid Kallriga-fjärden, för Österby och Forssmark; Rånäs begagnar Norrtelje stads hamn. Utom dessa lastplatser äro af betydenhet för sjöfarten, dels såsom egentligen deri deltagande, dels såsom hvilostationer och tullplatser, alla Roslagens städer, samt Södertelje, Grisselhamn, Furusund, Sandhamn och Dalarö, Kapelskär, m. fl. Sjöfarten på Mälaren är, hvad detta län angår, af underlägsen vigt. -- Hela länet räknade under åren 1838-42 p. m. 275 seglande fartyg af tillsammans 5,615 läster, 1843-47 p. m. 241 om 5,185 läster, och 1847 särskildt 220 om 5,071 läster, hvaraf 7 om tillsammans 510 läster gingo på utrikes ort. Af dessa siffror visar sig, att rörelsen är i aftagande; anledningen sökes dels i småningom minskad tillgång på skogseffekter, och dermed minskad fraktförtjenst inom länet, dels den att andra orter börjat mera förse sig med egna fartyg. Den vexande ångbåtstrafiken är så till vida af vigt för länet, som de på Norrland gående ångbåtarne besöka en del af dess hamnar, andra gå till enskildta orter i Stockholmsskären, såsom Norrtelje, Waxholm, Gustafsberg på Wermdön m. fl., andra slutligen passera Södertelje stad eller åtskilliga orter i inre och yttre farvatten, der de mottaga och aflemna passagerare m. m. I det hela synes ångbåtsfarten här, i följd af den till utgångspunkter och vägar mångfaldiga fördelning af hela sjöfarten, som är länet egen, ej till samma grad som i de inre Mälare-länen, hafva minskat de seglande fartygens trafik. En trafik, som ock i viss mån tillhör länet, är den dagliga transport af både varor och menniskor, som under sommaren förekommer mellan hufvudstaden och dess nejder, på ro- och vefbåtar, till en del i reguliera turer.
De orter, som för sitt läge föga eller intet kunna deltaga i
sjöfarten, hafva en ej mindre inbringande binäring i begagnandet af de
inre kommunikations-vägarne, till Körslor af kol o. a. för bruken i de
nordliga häraderna, och i de mellersta och södra till Foror af
köpmans- eller landtmannavaror, samt Skjuts för resande, der större
landsvägar stryka fram. I detta sistnämda deltaga framför allt
Sollentuna, Wallentuna och Erlinghundra härader på norra sidan om
hufvudstaden, Svartlösa och Öknebo på den södra. År 1834 beräknades,
att vid Fittja, Pilkrog och Kumla gästgifvaregårdar i Södertörn
tillsammans 25,651 skjutshästar årligen utgingo, och inbragte kanske
lika många Riksdaler, visserligen till lättnad i kronoutskyldernas
utgörande, men sannolikt dock i sjelfva verket till ekonomisk förlust,
säkert till moralisk skada för allmogen. Af lika betydenhet för samma
slags trafik äro Rotebro, Märsta och Alsike gästgifvaregårdar på vägen
till Upsala, och Barkarby på vägen till Westerås. Likväl, som den
lätta sjö-kommunikationen i allmänhet för detta län minskar
forslingens betydenhet under den tid då vattnen äro öppna, så är ock
detta förhållandet med skjutsen, i följd af ångbåtstrafiken.
