»Hvad 1) länets geognostiska beskaffenhet beträffar, intages större delen af dess berggrund utaf Gneiss, hvilken hufvudsakligen är af tvenne slag, det ena förande grå, det andra röd fältspat. Röda gneissen återfinner man i länets nordliga delar, der den utgör den allmännaste berggrunden i Wäddö och Häfverö skeppslag, samt större delen af Närdinghundra och Frösåkers härader. Dessutom förekommer den i länets mellersta delar, uti Åkers socken på ömse sidor om Garnsviken, norra delen af Wermdön, på Waxholmen och några andra i dess närhet belägna öar, samt slutligen på större delen af den till skärgården mellan Wermdön och Rådmansö hörande öflock, såsom Ljusterön, Blidön, Svartön, Ingemarsön m. fl. Denna gneiss blir stundom hornblendeförande, såsom på Blidön; stundom åter, såsom i Edbo och Hargs socknar, upptager den fast sparsamt helt små, ofta nästan mikroskopiska korn eller krystaller af magnetisk jernmalm; stundom åter innehålla vissa dess lager, i stället för den vanliga krystalliniska fältspaten, en mera tät varietet deraf, d. v. s. en med qvarz och glimmer mer och mindre genomträngd fältspat (Sveriges s. k. hälleflinta), hvilken händelse inträffar på åtskilliga ställen af Wäddö och Häfverö skeppslag, i synnerhet dess norra och nordöstra delar».
1) Nästföljande uppsatts till Stockholms läns geognosi är författad och benäget meddelad af Herr A. J. Erdman.
»Den innesluter flerstädes lager af dels hornblendeskiffer, såsom i Åkers, Kulla, Wermdö, Walö och Forssmarks socknar, och dels glimmerskiffer, såsom i Wäddö, Häfverö, Walö, Börstils och Forssmarks, men dessa lager hafva allesammans endast en ringa mäktighet och utsträckning. Detsamma är äfven förhållandet med de lagerformigt efter skiffringen i densamma inkilade bildningar af diorit och granit, som förekomma i östra delen af Wäddö socken på det s. k. Grisselhamnslandet. Dioriten är mycket hornblenderik, och graniten är grofkrystallinisk, förande hvit glimmer och stundom turmaliner».
»Mera anmärkningsvärd är en dylik dioritbildning på Resarön i Waxholmstrakten öster utanför Ryds sockens fasta land. Den fortlöper uti on egen liten rygg utefter öns nordöstra sida, och genomsättes i sin östra ända utaf en vid pass 6 famnar mäktig i nordnordost strykande granitgång, hvilken i anseende till dess beståndsdelars ovanligt grofkrystalliniska utsöndring blifvit föremål för sprängningsarbete. Rörstrands postlinsbruk hemtar nemligen från detta stenbrott, bekant under namn af Ytterby granit- eller mineralbrott, sitt behof af fältspat och qvarz. Men utom detta dess techniska intresse förtjenar den i rent vetenskapligt hänseende äfven uppmärksamhet derföre, att denna granitgång är en bland dem som innesluta flera för Skandinavien ännu egendomliga mineralier, såsom gadolinit, orthit och yttrotantal. För oss Svenskar har den dessutom en särskildt betydelse, derföre att det var i dess gadolinit, som ytterjorden, och i dess yttrotantal, som tantalsyran upptäcktes, den förra af Gadolin, den sednare af Ekeberg».
»Norra och nordöstra delen af Stockholms län, eller det norra s. k. Roslagen, är af gammalt bekant för sin malmfyndighet, men detta nästan uteslutande inom den terräng, der röda gneissen är rådande. Det är hufvudsakligen jernmalmer, som här brutits eller ännu brytas på smalare streck eller körtlar, fallande uti röda gneissen, eller någon af dess här förut nämda varieteter, eller också i något deruti inkiladt mindre lager af glimmerskiffer. Men många af dessa malmanledningar äro dels redan ödelagde, dels lemna de nu icke så stort utbyte, som i fordna tider. Följande förtjena deribland att ihågkommas: Herrängs, Långskärs och Lappgrufvejernmalmsfält i Häfverö socken nära hafsstranden, Roddarne grufvor i Hökhufvuds socken, Björsta grufva i Hargs, Gråsätra och Mellby i Börstils, samt Wamsta, Botilsbo, Rörbergs, Jufvansbo och Wigelsbo grufvor i Walö socken».
»Af ädlare malmfyndigheter må nämnas Björnebo koppargrufva i Walö socken, och Borggårds silfvergrufva i Hökhufvuds, jemte några andra mindre betydande skärpningar, hvilka dock alla för längesedan äro ödelagda, likasom Ortala svafvelkisgrufva i Wäddö socken, som på 1600-talet lärer blifvit bearbetad för tillverkning af svafvel.»
»Flera lager af kornig kalksten förekomma här i länets norra del, såsom t. ex. vid Lorthamn i Wäddö socken, på Singön, Sladdarön, Wessersön, Gräsön, Alskäret, samt på flera ställen i Hargs, Börstils, Forssmarks och Walö socknar. Kalkstenen på Alskäret är ganska hvit, finkornig och fast, så att den med fördel kan användas till allehanda stenhuggararbeten, såsom grafvårdar, fensterplattor, bordskifvor m. m., som af det till Stockholm förda materialet vid Stenhuggeriet derstädes förfärdigas».
»På södra delen af Öregrunds-ön förekommer, vid den s. k. Badstuguviken, i dervarande gneiss, ett gångformigt lager af serpentinfels, som, bildande en rad af låga afrundade kullar, fortsätter 40 till 50 famnar i rigtning mot nordvest, med en mäktighet af 4 till 5 famnar».
»Grå gneiss sträcker sig med få undantag, som strax skola nämnas, utöfver den öfriga delen af länet. Den framvisar på olika trakter flera artförändringar. Än har den mer eller mindre grad upptagit hornblende i sin massa, den har blifvit en hornblendegneiss, såsom förhållandet är på hela den kuststräcka, som i länets mellersta del från Åkers socken fortsätter mot nordost förbi Norrtelje till Wätö och Björkö, d. v. s. uti Åkers, Frötuna och Wätö skeppslager; än är den åter temligen ren och fri från främmande inblandning, såsom de härader, som hafva sitt läge mellan nyssnämde skeppslager i öster, och Mälarvikarne vid Upsala länegräns i vester; än förekommer den mera och mindre impregnerad med små korn eller krystaller af rödbrun granat eller fjäll och blad af graphit, såsom fallet är i hela Södertörn, samt större delen af Wermdön och Öknebo härad».
»Hela den vidsträckta slättbygden omkring och emellan Widbo, Lunda, Norrsunda, Husby och Odensala kyrkor har till berggrund grå glimmerskiffer, synlig uti de flera små bergkullar eller låga hällar, som der uppsticka ur de lösa jordlagren. Denna glimmerskiffer genomsättes flerstädes af åtskilliga större och mindre gångar af grofkrystallinisk turmalinförande granit, som, ofta nog af betydlig mäktighet, ses fortsätta flera hundrade alnar i nordnordostlig rigtning, eller nära vinkelrätt mot glimmerskifferns skiffringsdirektion».
»Trakterna närmast norr och vester om hufvudstaden betäckas af småkornig granit, som i de närmast intill Stockholm belägna socknarne, såsom Solna, Bromma, Spånga, Jerfälla, och på Svartsjölandet är af grå eller gråhvit färg, men i de på ömse sidor om Edsviken samt Sollentuna och Wallentuna-sjöarne mera i norr belägna socknarne, såsom Eds, Sollentuna, Täby, Fresta, Hammarby och Angarns, utmärker sig genom röd eller rödlätt färg. Dess småkorniga eller finkorniga textur, och dess i följd deraf större fasthet och mindre benägenhet att af atmospheriska omskiftningar angripas, gör den särdeles lämplig till allehanda slags byggnadssten, både tuktad och otuktad, och hufvudstadens behof i detta hänseende förses också från åtskilliga i dess grannskap anlagde granitbrott, hvaribland isynnerhet Solna- och Svartsjö-brotten utmärka sig för en vacker och varaktig stenart».
»På gränsen af Salems och Öster-Telje socknar i Södertörn träffas en liten bildning af hyperit, uppstickande i en samling flacka bergklippor utmed vestra sidan af sjön Tullan. Tvenne andra något mera betydliga hyperitbildningar i länets mellersta del invid hafvet, den ena i nordöstra delen af Åkers socken, och den andra på Rådmansön, förtjena äfven derföre en större uppmärksamhet, att det dem tillhörande fältspatsartade mineralet icke såsom vanligt i dylika bildningar är labrador, utan anorthit, hvilket förhållande, så vidt man hittills vet, är alldeles eget för dessa båda lokaler».
»Någon malmfyndighet uti länets mellersta del norr om Stockholm är ännu icke yppad, men deremot arbetas uti dess södra del i Södertörn några jernmalmslager, hvilka alla falla dervarande gråa gneiss. Af dessa intaga Utö välbekanta jerngrufvor i norra ändan af ön utaf samma namn, belägen ungefär 1 mil från fasta landet ytterst i hafsbandet, ostridigt första rummet. Många af de Norrländska masugnarne hemta, i anseende till den lätta sjötransporten, en stor del af sitt malmbehof från dessa gamla grufvor. Järna grufvefält på Järna sockens allmänning innefattar flera mindre grufvor och skärpningar på jernmalm, af hvilka de flesta dock äro af mindre betydenhet».
»Granatförande grå gneissen i länets södra del innesluter ganska många mer eller mindre mäktiga lager af kornig kalksten, hvaraf blott må nämnas kalkbrotten på Karta holme i Sorunda socken, vid Eriksberg i Ösmo, samt Skylöt, Långbro, Siunda och Hjortsberga i Wårdinge socken».
»Deremot sakna mellersta delarne af länet, så vidt man hittills vet, all närvaro af dylika kalklager. Denna brist på råämne till en sådan nödvändighetsartikel är likväl af naturen till en del afhjelpt derigenom, att utmed hela skärgården, och äfven flera mil inåt landet lösa stycken och stenblock af tät petrifikatförande grå eller rödbrun s. k. Silurisk kalksten träffas kringspridda uppå eller ibland de lösare jordlagren, der de uppgräfvas och tillgodogöras. Likaledes träffas på flere af öarne i skärgården, men synnerligast på Björkön och Rådmansön dylika lösa stenblock af grå eller rödlätt sandsten, som i långliga tider varit för öboarne en god inkomstkälla, genom det användande denna stenart vunnit till qvarnstenar, masugnsbyggnader, och hvarjehanda stenhuggar-arbeten. Man förmodar icke utan skäl, att dessa kalkstens- och sandstens-block, till hvilka man ingenstädes i dessa trakter kunnat upptäcka fasta klyften, en gång utgjort länkar uti en och samma öfvergångsformation, hvilken, i närheten någonstädes utbredd, sedermera vid någon våldsam naturtilldragelse blifvit omstörtad och till större delen nedsänkt i hafvets djup, såsom minnesmärken hvarefter dessa splittrade ruiner nu qvarligga».
»Lager af söndergrusade snäckskal finnas på åtskilliga ställen inom länet, vid olika höjd öfver hafsytan, såsom vid Solna utanför Stockholm på 30 till 40 fots höjd öfver hafvet, vid Skans tull, vid Södertelje kanal på 40 till 90 fot öfver hafvet, vid Örby i Bränkyrka socken på 70 fots höjd, på Wermdön vid Wiks herrgård m. fl. st. Aflagringen af dessa skaldjur, hvars lemningar till största delen tillhöra sådana arter, som ännu finnas lefvande i Östersjön, utvisar ovedersägligt, att denna sjös vatten, i en jemförelsevis kanhända icke så aflägsen tidsperiod, intagit en mycket högre niveau, än dess nuvarande, eller med andra ord, att fasta landet sedan tiden för dessa aflagringar höjt sig öfver ytan af omgifvande haf. Det är till och med ganska sannolikt, att åtskilliga af dessa snäcklager blifvit afsatta efter tiden för landets första befolkande, och att åtminstone vissa trakter, hvilka under en tid utgjort fast land, en annan åter måst vika för vattnets herradöme, d. v. s. att landet vexelvis varit underkastadt höjningar och sänkningar äfven under historisk tid. Till en sådan förmodan ledes man bland annat deraf, att vid gräfningen af Södertelje kanal, på 280 alnars afstånd från Saltsjöstranden, och på 34 fots djup under jordytan, således på en relativt lägre höjd än snäcklagren, påträffades i sandmassan lemningar efter en gammal fiskarstuga, hvars grund befanns i jemnhöjd med vattenytan i Saltsjön nu för tiden. Likaledes fann man vid samma kanalgräfning mellan Maren och Mälaren, på 6 fots djup under jordytan, men till lika djup med vattenytan i Maren, ett vrak af en Lödja, eller lång och smal roddarbåt, som med förstäfven vänd uppemot Mälaren, var nedbäddad i en svartaktig jord, men öfverhöljd till nyssnämda höjd af 6 fot, med rent grus eller klapperblandad sand, med inneliggande större eller mindre jordstenar af ända till 1 à 2 kubikalnars storlek. Fartyget, som var af ek, och af en särdeles vacker skapnad, tillkännagaf en hög ålder, i det att intet tecken till jern fanns i dess sammansättning, utan allenast trädnaglar både i köl, timmer och bordläggning».
Jordmånen, närmast beroende af ytformation och berggrund, omvexlar
ock med dem i detta vidsträckta län. Å de stora slätterna i mellersta
delens vestra sluttning mot Mälaren är mera eller mindre god lera
eller svartmylla rådande; på Mälaröarne likaledes, men af ännu
bördigare art, på de nordligaste trakternas äfven jemna sluttning mot
Bottniska och Åländska hafven råder dels stenbunden lerjord eller
svartmylla, dels närmare mot stranden finnött sand. I den öfriga
kustbygden,
och derhän sluttande trakter af länets mellersta del, äfvensom
Södertörn äro dalgångarne flerstädes, till följd af fordom högre
vattenstånd, ler- eller mergel-haltiga; de högre trakterna ha mera
stenbunden ler-, svart- eller sand-mylla, med hvarandra
omvexlande. Både berg- och sand-åsar bära eller hafva burit skog.
