Ängsbruk och foderodling, samt den dermed sammanhängande Boskapsskötseln, stå uti olika orter i temligen olika förhållande till åkerbruket. I Färentuna och öfriga härader närmast hufvudstaden är denna näring ej litet uppdrifven, dock mindre med afseende på dess tillbörliga sammanhang med åkerbruket, och till underhåll af större kreatur, än af kor och småkreatur, med beräkning på den lätta afsättningen af de sednare, och af mjölk, smör och ost. Till dragare nyttjas här, i ännu större mån än i Upsala län, hästar heldre än oxar, ej mindre till åkerbruket, än till foror och skjuts; ehuruväl bruket af oxar till det förstnämda lärer vara i stigande. Det är äfven ej ovanligt att afyttra en betydlig del af sjelfva fodertillgången, den egna ladugården till föga fromma. Allt detta gäller i större eller mindre mån äfven om de aflägsnare häraderna, utom att hela ladugårdsskötseln der är mera vanvårdad; undantag göra många delar af Södertörn, samt af skärgården i allmänhet, särdeles i Närdinghundra fögderi, der äng- och betesmarken ej blott är bättre än i de inre slättbygderna, utan äfven både vidsträcktare och mindre oländig än de öfriga kustorterna. Allmogens kreatursracer äro gemenligen små och klena; ej minst gäller detta om fåren, hvilkas antal sällan sträckes utöfver det egna behofvet. Vid större herrgårdar i alla orter, och särdeles nära hufvudstaden, hafva alla särskildta slag af boskapsafvel, äfvensom de oumbärliga vilkoren för dess högre uppdrifvande, såsom foder-odling, ängsvattning, stallfodring under längre tid af året m. m., gjort betydliga framsteg 1). Försök till ädlare boskaps-racers införande saknas ej heller, och flera schäferier för utländska får dels hafva i sednare tider funnits, dels finnas ännu, och hafva ej varit alldeles utan gagn äfven för kringboende allmoges fårafvel. Hästafveln är i allmänhet ej litet förbättrad genom de tillfällen dertill, som från Strömsholms stuteri i Westerås län blifvit å flera ställen i länet beredd, och det här förlagda kavalleris behof kan redan inom orten uppfyllas.
Antalet af underhållne kreatur beräknades som följer för åren
| Hästar. | Oxar. | Kor. | Ungboskap. | Får. | Svin. | Getter. | |
| 1822 å landet: | 21,748. | 5,712. | 36,447. | 11,392. | 67,312. | 22,317. | 212. |
| 1842 dito | 22,259. | 6,133. | 39,091. | 12,427. | 74,077. | 25,891. | 126. |
| 1843-47 dito | 20,644. | 6,318. | 38,143. | 11,264. | 74,100. | 23,933. | 72. |
| -- i städerna | 161. | 60. | 440. | 101. | 180. | 352. | |
| -- på ett hemman å landet: | 5. | 1 à 2. | 9. | 2 à 3. | 18 à 19. | 6. |
1) De gårdar, som i detta fall äro under de sista 30 åren uppgifna såsom utmärkta framför andra, äro hufvudsakligen desamme, som i förbättradt åkerbruk stå främst. Särdeles nämnas Steninge, Ledinge, Noor, Tuna, Mellingeholm, Broby, Hagby, Fållnäs, Lina, Hanstavik, Tvetaberg m. fl.
Dessa siffror utvisa en ej särdeles betydlig förkofran under 20 års tid, och derpå under de sista fem en minskning, hvars orsak redan är antydd. Jemförelsen med hemmantalet slår ut ungefär som för Upsala län; men antalet af underhållna kreatur betecknar ej i ett län med så liflig omsättning, som Stockholms, hela Boskapsafvelns ståndpunkt; och, om någorstädes, torde siffrorna här bedraga: ty obestridligt är, att Stockholms läns boskapsafvel är betydligare än Upsala läns, och står i bättre öfverensstämmelse med åkerbruket, och framför allt, att det har afsättning af ladugårdsalster, till ganska högt värde, om ock vida mindre än hvad som en gång kan blifva förhållandet. Inberäknad den vinst, som genom körslor hemtas af dragarne, kan produktionsvärdet sannolikt beräknas till en million, och värdet af det afyttrade till flera hundrade tusende riksdaler.
Den med både åkerbruket och boskapsskötseln sammanhängande Bränvinsbränningen, af säd och potatis, dels till förbrukning inom hushållet, dels till godo för ladugården, dels och mest till afsalu, utgör en binäring af vigt, om ock ej af obestridd nytta och nödvändighet. Den synes emellertid alltmera aftaga hos allmoge och mindre possessionater, samt inskränkas till större gods, eller enstaka större inrättningar utan grund af jordegendom, vid hvilka en produktion i stort med förbättrade apparater lättare kan betäcka kostnaderna af ökade afgifter. Så vill åtminstone synas af följande sammanställning, för trenne särskildta år inom ett decennium, öfver behörigen uppgifna bränvinspannors antal af olika rymd:
| 1838: | 1842: | 1847: | |
| Pannor af 15 kannors rymd och derunder | 209. | 196. | 154. |
| 15-25 | 2,330. | 1,524. | 1,068. |
| 25-35 | 649. | 244. | 108. |
| 35-50 | 157. | 50. | 29. |
| Öfver 50 | 128. | 60. | 47. |
| Summa pannor | 3,473. | 2,064. | 1,376. |
Härvid måste dock erinras, att missvextåren haft betydligt
inflytande på det sista qvinqvenniets förhållanden äfven i detta fall,
och att under det på dem nästföljande året 1846 bränvinspannornas
antal var ännu nära 1/3 lägre än 1847. Afgiften till staten för
bränvinsbränning uppgick för landsbygden, under åren 1838-42, till
33,255 R:dr, under 1843-47 till 20,308 R:dr. Det sednare utgör p. m. 5
R:dr för hvarje hemman, hälften mera än i Upsala län för samma tid;
det förra utgör p. m. 8 1/3 R:dr, något mindre än för helariket
öfverhufvud. Beräknar man efter folkmängd, kommer på hvarje person
något mindre än 1/5 R:dr under de sista 5 åren, och under de
nästföregående något mindre än 1/3 R:dr för detta läns landsbygd, 1/6
för hela rikets. -- Äfven denna närings fortfarande bestånd och
indrägtighet stödjer sig framför allt på den lätta afsättningen till
eller öfver hufvudstaden.
