This article is available in Swedish only.

GARB-artikeln är en direkt avskrift av ett föredrag av Mikael Pääbo och OCR:ad av Magnus Bark för uppläggning på WWW. Vi kommer förhoppningsvis att publicera fler artiklar ur gamla GARB på WWW i fortsättningen, både som bilder och som textfiler.

Detta föredrag hölls av Mikael Pääbo i samband med invigningen av Lysators nya Sun-maskiner. Linus Tolke knappade in det och Inge Wallin försvenskade det (Linus använde 8-bitarstecken och skickade över en 7-bitars mailförbindelse. Inge fixade tillbaka de flesta svenska tecken efter detta misstag. Linus hade nämligen kraschat sitt hemdirectory och originalfilen låg i bithinken.)

Ja, det var trevligt att få komma hit. Jag blev påhoppad på en visualiseringskonferens vi hade för några veckor sedan har uppe i Colosseum och då råkade jag säga att jag var med och grundade föreningen och att jag hade jobbat med Lys-16. Och det har jag.

Jag började här 1970, året efter det att högskolan startade. Min era är alltså mellan 1970 och 1984 då vi gick private, dvs vi knoppade av och jobbade med datorgrafik, och det gör vi fortfarande.

Om vi nu börjar med att titta på det har med LYS så skall jag säga det, jag skall korrigera: LYS står från början för Linköpings Y-teknologers sällskap. Det fanns nämligen inga sådana här nationer eller teknologföreningar på den tiden. Vi var 76 stycken teknologer om jag inte missminner mig och vi kände allihopa varandra.

Ni vet Y-märket (ritar på tavlan) ser ut så där. Är det någon som vet varför det ser ut så? 1970-71 så hade vi mycket svåra tentamensresultat här i början. Högskolan började så här att de som sökte sig hit var lärare som hade, mer eller mindre, varit lite grand vid sidan av på de andra universiteten ibland. Mycket fina lärare och vi skulle då muta de här på en luciafika en gång med pepparkakor. Och då kom vi på iden att vi skulle göra pepparkakor med något märke på så att de visste vem de kom ifrån och så skulle vi bjuda alla, framför allt matteinstitutionen. (Skratt)

Vi hade en katastroftenta som hette Diff-1 en gång. Jag tror att det var väldigt få som klarade sig och det var mycket sorg över den och mycket gravöl som dracks där. (Punsch kan man väl säga.) Då blev det så har att jag kom på iden att vi gör pepparkakor och så gör vi ett märke på. Pepparkakorna gjordes på Lindös konditori på Lindövägen i Norrköping och för att få ner priset var vi tvungna att få konditorn att göra bara två handgrepp. Det är så att det blir bara två handgrepp om man har en pepparkaka som ser ut se har. (Pekar och visar.)

Då blir det en dutt och ett streck. Och då fick vi ner priset. Det är därifrån det här märket uppkom. Och så hade vi gul karamellfärg. Det var också det billigaste för han hade just gjort ett antal kakor som var gula innan. (Skratt) Det är alltså svaret. Kan vara kul för er att veta.

Fråga från MindWalker: Gav det resultat?

Ja, (skratt) vi kom väldigt nära läraren i alla fall eller hur skall vi säga. Det var lite öppning då i början. Resultatet kom faktiskt senare. Vi fick bra resultat sen på tentorna. Ni skall veta det att i början, på 1970-talet, så kämpade vi mot att de andra högskolorna betraktade detta som en filial och det var en direkt nedklassning. Man ville inte se Linköping som en riktig universitetsstad. Det var filialen till Stockholm. Det var inte riktigt ingenjörer som kom härifrån. Men det ändrade vi på.

Lys-16, ja. Jo, vi var väl ett gäng som var väldigt intresserade av datorer här. Vi hade på den tiden, någonting som ni kanske inte ens har sett i sinnevärlden: hålkort att programmera med.

Fantastisk sak, man punchade hål i det, och satt nere i ett rum och bokade tid till och med för att få skriva. Men, under tiden 1974-75 började det komma ut någonting som heter mikroprocessorer, bl a Intel 4004. Robert Forsheimer som är en mycket drivande kraft i det här och egentligen skulle stå som pappa till det här, tror jag, hade varit över i USA och sett den här Intel 4004.

Det var en liten 4-bitarsprocessor och den krävde ett enormt kort. Jag tror det var 260 TTL-kapslar runtom för att driva den här lilla maskinen.

Ganska snabbt efter det kom det ut en maskin som hette 8008 och det var den maskinen som blev roten till att det tog fart egentligen. Det var en 8-bitarsmaskin jämfört med 4004 som var en 4-bitarsmaskin. Men vi ville göra nånting bättre. 8 bitar det tyckte vi var så jävla lite. Alla andra maskiner, t ex Univac-maskinen som stod nere i Lund som vi körde på över en ledning, jag tror det var 2400 baud dit ner eller om det kanske var 9600 från en hålkortsläsare här uppe, var det ju lite mera kraft i så vi bestämde oss för 16 bitar och då kom National (ns).

National Semiconductors hade lanserat någonting som de kallade för IMP-16.

IMP-16 var en modulärt uppbyggd processor, alltså det som AMD så småningom kom med och det har är originalpublikationen ifrån Fertronix, som jag inte tror finns kvar längre, som är från 1974. September 1974, med lite erratum och grejor här i. Och det var den här vi tog fasta på. Vi tyckte vi skulle bygga en bitslicead maskin, vilket alltså var det vi byggde.

Den byggdes upp med (skriver på tavlan) 4 s k RALU, Register Arithmetic Logical Unit, och det var fyra bitar i varje. Vi hade 4 bitar och sen hade vi den verkligt fina saken: ett mikroprogramsystem, som National hade gjort, som styrde de här. Och det tyckte vi var väldigt bra, det hade vi lärt oss. Det var bl a då, tror jag också, D23-diskussionerna var igång med att man kunde byta mikroprogram så att man kunde optimera instruktionerna utav helvete på vissa instruktioner.

Så vi ville komma åt och bygga en maskin så att man kunde styra det här: (Bankar i tavlan med bakändan på en penna)

Vi hade de berömda mikrooperationslaboratorierna här nere med en panel. Jag vet inte om någon av er här genomlevt dem. De var styrda och simulerade av en D5/30, byggda av en man som heter Tomas Olsson, numera scanner-byggare.

En 16-bitars maskin var det, med ett styrbart eller programmerbart mikroprogram och den hade alltså multiplikationsinstruktion i sig till och med. Vi pratar alltså om 1976, jag kom ut från lumpen 75 så jag kommer ihåg det här mycket väl, till 77. Det var bland annat en kille som hette Jan-Erik Stjärnvall som var den ende som begrep de här schemorna. Det är ganska svårlast det här. Vi kan ju skicka runt det om ni vill titta på en sån här gammal relik.

Jan-Erik som förstod hur det här fungerade egentligen började tejpa mönsterkortet som blev en stor koka, ungefär lika stor som en PC är idag.

Och det byggdes upp modulärt så att vi kunde bygga in minneskapslarna och minnesexpansionen på såna här instickskort. Fullkomligt revolutionerande på den tiden. Dock hade vi inte kommit på det här att man skulle gå ut med kontakterna på kortsidan darför att hela Lys-maskinen byggdes i en skottsäker låda av järnplåt som vägde väl 10 kg, för det blev billigast så. Du vet, på den här tiden så jagade man kronor. Verkligen! Allting var jättedyrt.

Det här är minnet till Lys-16. En 4k-modul, alltså 4k ord minne, alltså det är 8k byte på en sån här. Om ni tittar på kapslarna ser ni att det är 22-pinnars kapslar och för er som gillar hårdvara kan jag säga att det var 9 V strob, negativ för att klocka den här. (Skratt) Den genererades här på kortet av den här lilla omvandlaren, ni kan köra runt den där också. Jag tror det där är en design från 77, jag har tejpat in datumet i det där kortet.

Det stora problemet med den här Lysen, det var ju det att det saknades programvara. Var ska vi få tag i programvara?

Ja, det fanns ju en assemblerprogrammeringsmanual. Den kan ni också köra runt. För att få igång assemblern eller för att över huvud taget få igång någonting i den här maskinen så kom vi på att det här med kassettband var ju väldigt trevligt. Vi skulle köra 1200 baud in till ett litet kort som hade FSK-demodulering och sedan in till CPU:n eller till maskinen och det var det här som var det mest besvärliga av alltihopa.

Floppydisketter var inte uppfunna. Grabbarna på IBM hade ju inte knoppat av än och startat Seagate.

Jag måste berätta en annan sak. Jag hittade tyvärr inte rätt saker. Jag har en kartong med allt det här i. Vi skrev till två grabbar som höll på i ett garage i Kalifornien och vi fick svar från en kille som heter Wozniak. Jag har det brevet kvar någonstans en jag hittade inte det till idag.

De höll också på men de hade satsat, tyckte vi, på åt helvete fel processor. Det var en sån dar 8-bitars 6502 eller 6800 som de hade satsat på och det var ju skit alltså (skratt). Här hade vi verkligen lösningen: en 16-bitarsmaskin. Den var väldigt fin också. 8 MHz klocka om jag inte missminner mig, cykeltid på 5 ns. Det var rätt bra. Elände faktiskt på den tiden för våra oscilloskop kunde bara visa ungefär 200 ns så vi såg sinusvågor överallt. På den tiden såg oscilloskop ut som sådana där ubåtsperiskop, de var runda och plugginmoduler och gick på hjul och var varma som fan. Det är bättre nu.

Men i alla fall, det var det här som var problemet för Lys-16, kan jag säga. Vi behövde ju få in program någonstans. De försvann ju när man stängde av strömmen så vi satsade på kassettband. Det här är en BASIC-tolk, originalet faktiskt. Ni kan ju titta på den här också. (Öppnar lådan till kassettbandet och tar ut kassetten och vänder på den. Skratt)

Ja, faktum är att vi har analyserat programvara genom att hälla magnetfilspån på de här kassetterna. Det var så att en del av koden gick förlorad en gång. Vi har faktiskt suttit med förstoringsglas. Från DataSaab fick vi av en man som kallas för Potterson, det vet väl Göran vem det är, en speciell filspånsemulsion som man kunde hälla på så att man kunde så var omslagen var. Vi lyckades aldrig läsa tillbaks någonting men vi har suttit och tittat i några timmar.

Det här fungerade väldigt bra i teorin men mycket dåligt i praktiken därför att alla bandspelare, det hör ni inte med örat, men när man spelar Roxette och sådana här nya moderna saker så svajar bandet lite grann och det gjorde att den här frekvensen som vi fick in då, det var ju två frekvenser så att säga, den kunde aldrig diskrimineras på rätt sätt.

Man kodar ju en nolla med en låg frekvens och en etta med en hög frekvens. Vi hade gjort det fundamentala felet att ha en för enkel startkod. Vi hade 0x02 som start för att börja inläsningen. Innan ett program kommer in på bandet har man brus och alla de här maskinerna har automatisk volymkontroll så den drog på och det bara brusade in ettor och nollor. Sannolikheten att det kom in 0x02 var mycket hög visade det sig, så då startade den igång, läste in en massa soppa i minnet och gick i HALT. Det var vad som hände.

Då kom en kille som hette Torbjörn Eriksson in, som numera är på Innovativ vision, och gjorde en mycket bra sak, han gjorde en adaptiv tröskel och frekvensdiskriminator som den här så småningom byttes ut till. Den fungerade betydligt bättre men då hade redan fioppy-diskdrivearna börjat dyka upp ifrån en okänd firma som hette Shugart som hade startats av två IBM-avhoppare som vi hade besökt, faktiskt, utanför Boston.

Det såldes ett antal byggsatser. En anledning till att jag är gift med min fru idag är bl a denna byggsats. Hennes pappa köpte en sådan och han fick inte igång den. (Skratt) Det berodde på att Jan-Erik som hade tejpat moderkortet aldrig hade tejpat något kort förut och på den tiden hade man inte någon CAD-terminal utan man hade BAD. Ni vet inte vad BAD är? Det är Brain Aided Design, dvs när man tejpar de här istället för CAD som är Computer Aided Destruction. Det var alltså för tunna ledare på jorden och vad alla Lys-16 maskiner som någonsin har gått har behovt göra är att förstärka jorden med järnvägsräls i princip.

Man borrade speciella hål utmed den här ledaren, alltså man borrade sönder själva ledaren på kretskortet så här som gick under här (pekar och vrider på kortet). Och sen satte man i en koppartråd och sedan på denna koppartråd här uppe i luften ovanför så lödde man ytterligare en förstärkning så att man fick jorden att fungera.

På kortet jag skickade runt kanske ni kan se att det är ganska mycket avkopplingskondensatorer. Det var ett stort problem med störningar på den tiden. Vi fick god vägledning och undervisning av Tord-Göran om det här med vad som händer med NAND-grindar när de switchar; att de drar väldigt mycket ström just då. Det var det stora problemet.

Vi har några foton som jag inte heller hittade tyvärr, ifrån när vi skickade ut maskinerna för att det var så dyrbart på den tiden så att de lackades och assurerades och lackades två gånger. Så skickade vi ut dem till hugade spekulanter. En firma som heter ATEW kom in och ville bygga någonting på det här och då kom vi upp ett steg till. Vi kom fram till den moderna tekniken med att ha 16k RAM på ett kort. Det är alltså 32 kilobyte. Då ser kortet ut så här. Man hade kommit fram till en så kallad LSI-kapsel här. Det här är faktiskt min egen design som ATEW började göra. Det krävdes nämligen 16 k för att man skulle kunna köra en BASIC. Den där BASIC:en hade vi hittat hos en kille, på National Semiconductor, som hade jobbat ihop med en annan tjomme som skulle starta ett bolag. Den här andra tjommen i USA hade skrivit en BASIC också och de hade splittrat sig åt och den här andra tjommen äger idag MicroSoft. Det är nämligen så att IMSAI och IMSAI-8080 var urprototypen till den här första BASIC-tolken som byggdes. I Lysen fanns det en liknande första BASIC, men för 16-bitarsmaskin, och den krävde 16k ord minne så det var vi tvungna att göra. Sen skulle ATEW som fanns i Flen ta hand om det här och exploatera det.

Då gjorde man det kardinala misstaget att man gick till en firma i Motala för att producera den också. Till Luxor, och Luxor hade en chef som hette Bengt Lundqvist på den tiden på den här sidan och han, första gången vi presenterade den, sa: "Grabbar, det förstår ni väl att aldrig någon kommer att ha en dator hemma, det funkar ju inte alls, det kommer ju aldrig att fungera, det är alldeles för dyrt och ingen har egentligen behov av det här och koppla den till TV", som vi gjorde det med HF-signal in, "det kommer aldrig att bli någonting".

Lysatorföreningen fick ett antal ABC80 efter det utan kostnad pga all denna framsynthet som vi visade med det presenterade projektet som de kallt avslog. Den här ABC80 var ju startgrunden för DIAB-data om ni vet vilka de är.

Jaha, sen efter att de här byggsatserna gjordes och det knappades lite program så gick hela konkarongen i princip i dvala och det finns väl en del människor här runt omkring som kan berätta ytterligare saker.

B Om ni vill höra lite mer om Lys-16 kan ni ju komma ner till mig, jag sitter på Nya Tannerforsvägen 55. Vi jobbar med någonting helt annat idag, jag tänkte bara snabbt visa. (Visar overhead.) Vi jobbar med datorgrafik och vi gör sådana här bilder som visas här.

Det här är alltså våran produkt. Overhead-bilder för att presentera figurer och produkter. Då använder vi inte Lys-16 längre.